Det finns tecken som talar för att den globala ekonomin kan stå inför en lågkonjunktur. Men vad är egentligen en lågkonjunktur, varför uppstår den och finns det åtgärder som kan mildra den?
Andreas Wallström, prognoschef på Swedbank, benar ut innebörden av lågkonjunktur och de medel som finns för att stävja den.
Några av kännetecknen för lågkonjunktur är att vi ser försämringar på arbetsmarknaden - arbetslösheten stiger, sysselsättningen minskar och produktionstillväxten dämpas. Hushållens konsumtions utvecklas svagare och man blir helt enkelt mer försiktiga och sparar mer av sin inkomst. Det finns inga förutbestämda siffror att om tillväxten är X, så är det en lågkonjunktur.
Det finns grader i hur djup och allvarlig en lågkonjunktur är. En svacka är en mildare version av lågkonjunktur och en recession är en djup och beständig lågkonjunktur. Om man går tillbaka till finanskrisen, (2008/2009), eller pandemin (2020) så var det djupa lågkonjunkturer, där produktionen sjönk drastiskt, arbetslösheten steg snabbt, och sysselsättningen minskade.
Andra lågkonjunkturer kan vara så milda att de knappt märks för de flesta. Just finanskriser brukar ge svårare lågkonjunkturer, som bankkrisen i Sverige i början på 90-talet. Lyckligtvis är ju de också ovanliga.
Det finns en stor risk att vi är på väg mot en lågkonjunktur både i Sverige och globalt. De kraftigt stigande räntorna under de senaste två åren väntas med viss eftersläpning dämpa den ekonomiska utvecklingen och försvaga arbetsmarknader.
Ja, det finns en sådan risk. Även om vi är mindre drabbade av energikrisen än många andra länder i Europa så är den svenska ekonomin särskilt känslig för ränteuppgången. Det beror bland annat på att hushållens skuldsättning har ökat snabbt under flera år samtidigt som en stor andel av bolånetagarna (ca 70%) är exponerade mot den rörliga räntan. Riksbankens höjningar får därför ett snabbt genomslag på hushållens ekonomi.
Förr brukade nationalekonomer skämta om att år som slutar på 0 och 5 är högkonjunkturår, men på senare år har cyklerna blivit allt mindre regelbundna.
Det vi kan vänta oss är att en lågkonjunktur följs av en högkonjunktur som sedan går över till en lågkonjunktur igen. Det går alltså upp och ner hela tiden. Det beror på att folk blir pessimistiska i dåliga tiden, och efter ett tag når man en botten. Därefter blir folk mer positiva och glömmer bort att det kan gå dåligt, och så når man en överdriven optimism, som till slut leder till ett fall.
Omvärldsanalys från Swedbanks avdelning för makroanalys
Ja, det är svårt att förhindra svängningarna i konjunkturen. I Sverige har beslutsfattare varit ambitiösa i sina försök att mildra svängningarna, men vi har ändå fått erfara både toppar och dalar.
I huvudsak är det någonting dåligt i och med att människor blir arbetslösa och ungdomar får det svårt att komma in på arbetsmarknaden, vilket kan sätta permanenta spår.
Men det finns de som lyfter fram positiva faktorer, bland de negativa, bland annat att vi i svåra tider tvingas tänka om, vilket kan leda till att vi lämnar olönsamma projekt bakom oss och skyndar på strukturella förändringar. Det har också funnits en kritik mot den ”lätta penningpolitik” som tidigare fördes, med låg ränta, att den höll improduktiva företag under armen. Samtidigt är det svårt att väga denna eventuella sidoeffekt mot att ett antal människor förlorar sina jobb.
Staten kan stimulera ekonomin i en lågkonjunktur, till exempel genom ökade transfereringar till hushåll eller kommuner. Men det är ganska svårt att styra, bland annat därför att det kan vara lättare att komma överens om stimulanser än åtstramningar, vilket historiskt ofta lett till svaga statsfinanser.
Det är också en svår timingfråga, för ofta när politiker väl har tagit ett beslut om en åtgärd, så riskerar det att vara för sent och konjunkturen kanske redan är på väg upp igen.
Sverige har haft stora ambitioner att dämpa konjunktursvängningar, men har ändå haft stora svängningar, mycket på grund av att ekonomin är så mycket större än det offentliga och bland annat styrs av den globala utvecklingen. Vi bör därför räkna med svängningar i konjunkturen även framöver.
I Sverige har i huvudsak Riksbanken ansvarat för stabiliseringspolitiken sedan inflationsmålet infördes 1995. Sen är ju Riksbankens primära mål att hålla inflationen på två procent, vilket inte alltid behöver vara förenligt med att dämpa konjunktursvängningar.
På senare tid har exempelvis Riksbanken höjt räntan mycket trots att ekonomin av allt att döma är på väg att snabbt kylas av. Det pågår dock en diskussion både i Sverige och internationellt om vikten av att penning- och finanspolitiken ska samspela på ett bättre sätt. Riksbanken har tidigare, när det var svårt att nå inflationsmålet, signalerat att finanspolitiken åtminstone inte bör motverka penningpolitiken genom att vara alltför stram. På motsvarande sätt påtalar nu vissa att det finns en risk att finanspolitiken blir för expansiv, vilket skulle tvinga Riksbanken att höja räntan än mer.
Min egen syn är att finanspolitiken främst bör sikta mot att få en bättre fungerande ekonomi på sikt och i mindre utsträckning ägna sig åt kortsiktig stabiliseringspolitik.
