Enligt sparbankens första reglemente var inrättningens ändamål att "av personer av BÅDA KÖNEN inom kommunen och i synnerhet av arbetsfolk, tjänstehjon och barn emottaga smärre summor och göra dessa räntebärande, samt att genom utlåning av dessa medel i synnerhet till mindre brukare inom kommunen bereda dessa tillfälle till odlingar och andra gagneliga företag."
År 1880 beslöt man att även personer bosatta utom socknen kunde få göra insättningar och erhålla lån.
Mindre belopp än 25 öre mottogs inte för insättning och det högsta beloppet, som varje person fick sätta in var 500 kr per år.
Insatta medel skulle omedelbart utlånas. Om detta ej kunde ske hade direktionen rättighet att låta 100 kr ligga kvar i kassakistan.
Räntan på insatta medel var i reglementet fastställt till 5 %.
Lånebeloppen var små, i allmänhet under 100 kr. Ett av de första lånen var till en torpare i Hemmeströ, som erhöll ett 5-års lån på 15 kr. Han betalde av 1 kr 50 öre i halvåret på lånebeloppet.
Att kräva låntagare som inte betalde för sig, var inte det lättaste. En krävd låntagare avslutade på vers anhållan om uppskov:
".......därför
ber jag att få vänta
med kapital och ränta
så jag kan leva lugnt
och här jag sätter punkt."
Kamrern på banken tyckte inte om formuleringen och skrev därmed till svar:
"Att be oss vänta
med kapital och ränta
och sedan sätta punkt
för att leva lugnt
under kommande dagar
oss ej alls behagar."